Gycklarnas Nya Kläder, del 2

De tre gycklarna i Gycklargruppen Pest & Kolera befinner sig i ett minus 17°C vinterland. Eller, ja de befinner sig här och där. Tyfus, skamsen efter att ha förstört grabbarnas enda chans till nya kläder har gömt sig i skogen för att ha lite ”egentid”. Samtidigt försöker Pest och Kolera att väcka den stackars Gudbrodern som Tyfus attack-döds-däckade i förra avnittet. Hur skall det gå?!

Läs mer

Dörentrup – 2017

 

Torsdag 21/9

Tyska tips från pToby:
”Ich habe einen Igel in meiner Hose, kannst du mir helfen, ihn zu entfernen?” Detta betyder inte som undertecknad har fått det berättat ”Hej hej hallå där min sköna, vill du dela en flaska rött vin och promenera med mig i natten tills flaskan är tom och vi är fulla?”
Nej, hör och häpna, jag hade blivit lurad av vad jag trodde var en god och pålitlig vän. Inga namn nämnda… host, host, Jakkin, host.
Kanske hade jag inte blivit lurad om inte en annan så kallad vän, host, Anton, host, hade intygat att visst var det så.

Läs mer

Söderköpings Gästabud – 2017

Åter till Söderköpings Gästabud!
Tre revanschsugna gycklare rullar mot Söderköping, där det visar sig att vi har gått och blivit omslagspojkar! Eller, alltså, jag och Jakkin är på affischen. Toby är svartsjuk och surar i ett hörn, tills vi lurar fram honom med vänliga ord och lite choklad.

Jakkin har möblerat sin bil till en sjurums-lägenhet med bubbelpool och bowlingbana, och avböjer således att sova i källarrummet med sina snarkande kollegor. Mer plats åt oss, vi skottar in våra prylar och bor som kungar!

Showerna går bra i dagarna två och inför lördagens kvällsgig på Å-Caféet har vi ett tre timmar långt hål i programmet, där jag ska passa på att gå till rummet, torka kläderna och vila en smula. Men det blev det ingenting med!

Läs mer

Torpa Stenhus – 2017

Det är härligt att återigen vara tillbaka vid Torpa Stenhus, och härligt att återse miljön och marknadsfolket. Minst lika härligt är det att de är glada åt att se att vi återtar vår gamla plats på vad vi med bestämdhet kallar Gycklarplan. eller Gycklardungen. eller Gycklarplatsen. Vi har inte riktigt bestämt oss…

Och det är inte bara vi som med stor glädje är tillbaka. Det är en fantastisk uppslutning från besökarna, många av dem är säkert nya ansikten, men många är också av den sort som jag med kärlek kallar för återfallsförbrytare: de som sett oss på samma plats förra året och nu är tillbaka igen!

Det finns alltid något speciellt hos alla publiker som man möter, och publiken i Torpa är inget undantag. Den fantastiska energi som möter en varje år är inget annat än fantastisk! Våra shower flyter på i ett underbart strålande solsken, så det är tacksamt att vi känner till ett fint ställe att svalka sig i vattnet. Mellan showerna ligger vi mest som slagna hjältar i skuggan och vilar oss i form. Detta till trots att vi är klädda i linnekläder, jag avundas inte slagskämparna och deras vadderade skydd det minsta! Å andra sidan slipper hacka sallad i 140km/h, så det kanske jämnar ut sig..

Tack Torpa för en lyckad marknad även detta år! Vi ses igen!

//A

Hova Riddarvecka

Hova, Hova, Hova, gamla fina Hova. Det börjar bli svårt att skriva om något som vid det här laget är så familjärt. Det är lite som att resa hem, men jag ska försöka.
Det första man bör veta är att Hova medeltidsdagar är inget för den veke. Nio dagar ute på evenemang är tufft. Nio dagar av livsfarliga grönsaker som flyger åt alla kanter och håll. Nio dagar fyllda av shower, tornerspel, repetition av årets stora eldshow, bacon- och vitlökskorvar från Ubbes (har du chansen att äta en, ta den!). Detta utgör ju dock inget problem för de tre olympianskt vältränade herrarna i Pest & Kolera men för gemene man kan det vara bra att veta.

Nio dagar flyter lät ihop med varandra men på det hela så hade vi extremt roligt med våra älskade vänner i St. Nicolai på tornerspelen, våra marknadsshower gick finfint och kvällarnas repetitioner var både roliga och givande. Att vi hann med att bli intervjuade i tidningen var lite extra grädde på moset.
Allt kändes helt enkelt gott som snus (för er som inte gillar snus tänk semla istället och gillar du varken snus eller semlor så vet jag inte vad jag kan skriva då du uppenbarligen saknar god smak).

Sedan kom lördagen.

Jag vaknade tidigt av en liten olustig känsla i min mage. Sakta satte jag mig upp i sängen och insåg att även något i bröstet verkade vimsigt, som om där bodde ett gäng understimulerade kaninungar innanför revbenen. Sedan slog det mig, idag var den stora dagen. Idag skulle jorden gå under. Inte konstigt att jag var lite nervös.
Sedan blev jag slagen igen, i bakhuvudet, av Anton. Han tyckte jag var vaken alldeles för tidigt och kunde jag snälla fä tyst på kaninungarna som uppenbarligen hade invaderat hantverkshuset.
Jag sa att jag kunde slå honom med häpnad om han ville men han hade redan somnat om.
Då slog det mig; jag hade på något sätt under natten lyckats glömma bort all dialog, alla koreografier samt vad jag skulle ha på mig till kvällens spektakel. I panik väckte jag Anton igen genom att snällt och lugnt kasta jonglerings-facklor på honom.
Efter att ha förklarat situationen för honom så lättade han min nervositet med att påpeka att det nog inte gjorde något, det skulle nog inte dyka upp mer än tre- fyrahundra på kvällens föreställning. Lättad av hans vänliga ord sprang jag till toaletten och kom inte ut därifrån förrän det var dags att gå ner till marknaden och börja dagens shower.

Resten av dagen gick jag lite som i en dröm där bitar av dialog och koreografier sakta flöt in och ut i mitt medvetande. Sedan när skymnings svept in Hova i ett gemytligt mörker, när alla marschaller var tända och doften av fotogen och svettiga gycklar-dräkter svept in tornerspelsbanan så var det dags…

Ragnarök gick av stapeln på lördagen 15:e juli 22.00 på kvällen. På den tätt packade läktaren hördes ivrigt mumlande röster och godisförsäljares högljudda lockrop om sötsaker. Stämningen var förväntansfull och glad. Barnaskratt klingade i kvällsmörkret
Den inledande musiken startar och alla tystnar när Berättaren och Gycklarguden Paddan tar till orda, portarna öppnas och de tre gycklarna äntrar banan till stora applåder, busvisslingar och spontana hurra-rop.

Lite drygt en timme och 25 liter bränsle senare så var det hela över. Lättade, svettiga och euforiskt lyckliga stod vi där och tog emot publikens uppskattning. Det kanske är lite självgott att använda sig av ord som succé, fullträff eller gudomligt lyckat, men det struntar jag i. Fy fan vad bra vi var, och vilken publik vi hade, och vilken helt magiskt lyckad kväll det blev. Om jag skulle ge den ett betyg så blir det sex tomater av fem möjliga. Hur vi ska lyckas följa upp det här vet jag inte men lyckligtvis har vi ett helt år på oss att komma på något. För nästa år kommer vi tillbaka med RAGNARÖK Part II.
Som vanligt finns det vissa vi tacka för en underbar Hova vecka;
ST Nicholai som tar oss tillbaka år efter år och som nu mera känns som en extra stor familj full av massa konstiga morbröder och underbara fastrar.
Kristin Fornfela för att hon är världens bästa som alltid har en kram, en rolig (och/eller snuskig) visa eller bara ett leende till över åt oss smutsiga gycklare.
Alla fans som kommer år efter år för att se oss göra våra dumheter, det är ni som gör det här möjligt.
Ann och Emil som spenderade tre veckor med att akut lära sig fem eller om det var sex olika koreografier samt sina egna nummer OCH som körde hela vägen från Halmstad direkt efter arbetsdagens slut till Hova, gjorde Ragnarök med oss och sedan satte sig i bilen för att åka tillbaka igen.

Till er alla och de som jag troligtvis glömt, TACK, utan er skulle vi i Pest & Kolera inte vara mycket.
Vi älskar Hova och vi ses nästa år!

/Toby

Avaldsnes – 2017

Tre tokstollar trotsar tundran tappert tuffandes tätt tillsammans i Transiten.

Det norska fjällandskapet är, som läsaren kanske redan känner till, mycket bildskönt. Men det bör noteras att det är långt mer angenämt att fotografera de vackra, slingrande vägarna än att försöka köra på dem med en skåpbil! En, enligt vägvisningen, ganska lång trip förlängs ytterligare av att vi inte törs köra ens i närheten av ortsbefolkningens vana hastigheter på vägarna. ”Slow and steady wins the race.”

Framme i Avaldsnes väntar vi på en båt som ska ta all vår rekvisita över till ön där marknaden kommer att hållas. Det känns först som ett lite omständigt sätt, men när vi sen åker runt för att parkera och ta oss dit till fots, så inser vi att det hade varit skäligt tungt att ta alla tält och kistor och hoppapulter och kastmaskiner den vägen. Båten var en mycket bra båt!

Vi har hört att det regnar varannan marknad på Avaldsnes. I år var ett sånt år. Det började smådugga när vi bar upp sakerna från kajen, vilket övergick till ett regn och sen en rejäl dusch. Det visade sig att jag hade satt upp mitt tält i en flod, så jag passade på att flytta det när jag ändå redan var genomblöt.

För att värma upp alla blöta marknadsarbetare så öppnades långhuset upp en dag tidigare än planerat. Och vilket långhus det är! Huset i sig är fint under dagtid också, men vid kvällningen lever det verkligen upp! Folk samlas, varvar ner och härjar loss om vartannat! Det sjungs och berättas sagor, vissa fina andra fåniga. En fantastiskt fin gemenskap!

Showerna spelas i en amfiteater, med en gräsmatta som spelyta. Eller ja, det var en gräsmatta innan gycklare och slagskämpar gjorde processen kort med det stackars underlaget. När, på söndagen, det lades ut granris för att få bukt med halkan för striderna fick gycklarna en spontan fakiraspekt i sin show, då var det inte svårt att tagga till! [Fattar ni? tagga? förf. anm.]

Vad jag inte var beredd på under den här marknaden var all uppslutning från radio, tv och tidningar. Fantastiskt kul att så många var intresserade av att prata med oss! Och bara en smula läskigt att göra det på ett språk som man bara nästan förstår helt perfekt…

En fantastisk fin marknad, som vi gärna återser! Och tills nästa gång har jag skaffat en spade för att gräva dränering!

Sov gott, vakna torrt!
//A

 

Nydaladagarna – 2017

Nyligen hemkomna från Tyskkland med tid enbart för att jobba bort den värsta dialekten (Anton släpade fortfarande horribelt på s:en med det fick gå ändå) och fylla på med fräscha underkläder så hoppade vi i bilen och satte av mot Nydala. Vi hade inte kommit långt innan Anton tog till orda.

– Jag ärrr szugen på lite tssssaurkrrrraut.

Han fick ett kex.

Väl framme i Nydala skyndade vi oss att sätta upp ”Humlan”, som vi lite familiärt kallar vårt svart-gula förrådstält, så vi kunde ta en tur runt alla tält och hälsa på alla välbekanta ansikten. Ja, där fanns ett par obekanta ansikten också men vi är inte fördomsfulla, dom fick samma behandling dom. Med tält och artigheter avklarade så var det dags att börja jobba.

I dagarna tre slet vi som djur. Vi slog ner ungar från stubbar med säckar fyllda med hö, vi blev nerslitna från samma stubbar när vi lekte dragkamp med samma ungar. Anton fick nästan förslitningsskador av allt ull-tovande, Jakkin fick blåsor på örsnibbarna av alla snören han tvinnade och jag utvecklade en tredje och hittills okänd fas av migrän i mina fåfänga försök att klå en 4:e klassare i 3-i-rad.

Som om inte det var nog fick vi ju köra shower också, hela tre stycken (en om dagen för er som inte vet hur många dagar Maj har, själv fick jag kolla upp det så jag tänkte bespara er omaket).

I år hade vi med oss två nya nyheter. Dels vad vi kallar kort och gott för ”Kistan” och som är ett helt nytt och medeltida självförsvarssystem (döds-säker som vi kallar den) dels ett fruktansvärt Dumedagsvapen, en horribel konstruktion vi kallar för Schwiiiiiiii-tunk’en. Det är ett mobilt, unikt och förvånande enkelt vapen att hantera, montera och förvara.
Båda dessa var så klart till salu, tyvärr var det ingen som klippte till på våra löjligt rabatterade priser men jag antar att det inte var något av barnen som hade någon veckopeng kvar.
Det är ingen fara, sommaren är lång och jag är säker på att vi kommer få dem sålda och förhoppningsvis fått bukt på de få babysjukdomar som sådana här storslagna och avancerade projekt dras med.

På det hela var det tre fantastiska dagar i Nydala, som vanligt och vi ser fram emot att få komma tillbaka nästa år.

Väl mött och vi ses igen!

Toby

Anno 1280, Gütersloh, 2017

Tre glada grabbar styr ekipaget söderöver, genom Danmark och mot Tyskland. Det traditionsenliga vindkraftverket fraktas återigen fram, strax bredvid oss, i rekordhastigheter. Det är bara att hålla i ratten!

När vi, efter morgonkvistens nyslagna rekord i att resa tält, sovit en stund är det dags att återse Anno 1280 och det fantastiska festivalområdet. Tälten är på väg upp, härlägren rullar in allteftersom och vi är spända på morgondagens marknad. Dagen går till krafthämtningar, matlagning och inköp av ammunition.

Mot kvällen möter vi upp Kobolderna, våra vänner från förra året. De lär oss en fantastiskt korkad lek kallad ”Nageln”, som kort sagt går ut på att spika i spik. Med en yxa. Med eggen. [den vassa sidan. red. anm.] Inget som jag med gott samvete kan rekommendera någon att prova, lämna det till de professionella idioterna istället!

När marknaden öppnar erfar vi det vi hade på känn, Tyskland ligger ca tre veckor före oss i väderlek. Vi åkte från ett soligt och vårigt Sverige, för att kastas rakt in i vad vi själva skulle vilja kalla en tryckande högsommarvärme. Dagarna går finemang, och vår nya rutin med kistan fungerar fint för den tyska publiken också, men mellan showerna smälter vi bort i små pölar.

När vi så möts av ett ösregn under söndag morgon är vi överlyckliga över svalkan, tills solen bryter igenom. Den torra, men (iallafall skäligt) uthärdliga, värmen har nu uppgraderats till en ångbastu i en regnskog. En sån värme som gör det svårt att se vad man tänker.

Därför är det inte konstigt att vi blev utsatta för ett spratt, som vi alla tre totalt missade. Unde vår sista föreställning såg jag i ögonvrån att Kobolderna hade samlats för att se showen. Kul! Att det sedan var en riktigt lyckad show gjorde ju bara saken bättre! När vi sedan ska packa in våra saker efteråt hittar vi… en skylt. Ingen av oss har sett när den hamnade där, men någon gång under showen hände det. Mina damer och herrar, vi har blivit Koboldifierade! Låt oss hoppas att det är något att vara stolta över, för det är vi!

På väg hem blir vi stannade i tullen. Igen. Nedan följer en parafras:

Polis – Någon alkohol?
Anton – Nej.
Polis – Några droger?
Anton – Nej.
Polis – Några vapen?
Anton – Ne… Jo, iofs, typ? Alltså. Vi har ett gäng jongleringsknivar. Och två svärd. Och en slängbella som kräver tre personer för att använda, men den är mest på skoj.
Polis – Öppna skåpet, tack…
Jakkin – Inga problem!
Polis – Vad är det DÄR?
Jakkin – Det är en axelmonterad Trebuchet!
Polis – Åk. bara åk.

Sagt och gjort, full fart hemåt!

//Anton

 

P.S. Vill man träna sin tyska läsförståelse så är vi tydligen omskrivna i dessa artiklar:

Tidningsartikel på tyska, nr 1

Tidningsartikel på tyska, nr 2

Jag vet själv inte vad det står, jag kan inte tyska. D.S.

Gycklarnas Natt, fast på nätet

Gycklarnas Natt är nu släppt fri för vinden!

Till er som missade sommarens föreställning Gycklarnas Natt, eller er som gärna vill se den igen, kommer här en digital möjlighet!

Gycklarnas Natt ligger nu ute som 50 minuters av ren och skär idioti, till allmän beskådan, och i sann gycklartradition så tar vi betalt efteråt. Eller innan. Eller under tiden. Eller alla tre.

Helt enkelt är det så att vi har ett tillhörande PayPal-konto som är upplagt för att motta donationer. Så spana in videon och knappa över en lagom stor samvetsgåva till vår nya kamera ;).

Sen får ni gärna passa på att gilla oss på Facebook (om ni inte redan gjort det) och sprida filmen till släkt och vänner!

Säkra mössorna!