Hova 2016

Hova, Hova, älskade Hova!
Vi kom, vi sov inte, vi gycklade.
Hova är och kommer alltid vara speciellt för mig, det var här vi körde våra första shower ihop som en formidabel gycklartrio och det är här vi nummera brukar ha premiär för årets nya show. Inga konstigheter, vi körde på som vi brukar med en till två shower om dagen inför en alltjämt jublande publik. Tomater, gycklare och kratter flög, fummlade och smällde omkring i en kaotisk men hälsosamt undebar röra, allt till publikens storögda fascination. Efter förställningar åt vi en och annan pizza med undantag ett par gånger för bacon-och-vitlöks-korv hos Ubbe, det är viktigt att variera kosten!

På tornerspelsbannan gycklade, och till viss del hycklade, vi i 180km/h tillsammans med de underbara riddarna från St. Nicholai inför en fantastisk publik. Det är alltid lika kul att gå ut på banan i Hova då man aldrig riktigt vet hur ett tornerspel med mina underbart galna kolleger kommer sluta. Vi minns ju med förtjusning den lätt misslyckade ”hoppa-över-skranket-men-misslyckas-och-istället-hoppa-egenom-skranket”-incidenten från 2015. I år slapp vi lyckosamt(?) liknande episoder.

Nu till orsaken varför vi inte sov.
Efter förra årets succe med eldföreställningen ”Gycklarnas natt” blev vi i år ombedda att åter igen sättta upp den på tornerspelsbanan. Självklart gör vi det sa vi, då vi lyckats förtränga exakt hur mycket extra jobb en show på 45 minuter som förbrukar straxt över 40 liter bränsle innebär. Så istället för mysigt lägereldshäng på kvällarna så repeterade vi, sen läste vi manus och straxt innan sängdags gick vi ut och tände eld på något, av ren princip.
När den stora kvällen för föreställningen kom (sista lördagen, sent på kvällen), och publiken, som i år var än större än förra året bänkat sig och jag ställt upp mitt entorage för inmarsch på arenan, så valde mitt normalt så pålittliga minne, att ta semester och result vägra att hjälp mig med någon form av manus. Som vanligt alltså. Det är i stunder som dessa det bara finns en sak att göra; gilla läget och hoppas på att dina kolleger kan rädda dig eller i alla fall har råkat ut för samma sak. Jag vill ju inte skryta, men attans vad bra vi är på improvisation, och manus, allt på en och samma gång. Man skulle faktiskt kunna säg att vi i Pest och Kolera har uppfunnit en helt ny grej inom scenframställning; improviserade manus.
På det hela vart det en fantastisk kväll, en fantastisk vecka och som vanligt längtar jag och killarna tillbaka.

Väl mött Hova, vi ses igen!

Toby

Related Articles